En vecka till

Så har en vecka till gått. Idag är det fredag och jag är ledig lör och sön. Imorgon blir det golf i kylan med pappa. Måste få revansch från förra lördag då det gick katastrofalt dåligt.
Det har blivit riktigt kallt nu, från 15 grader till 5 grader på mindre än en vecka.
Och varje år blir man lika chockad.
Igår och idag lyxade jag till det och tog bilen till jobbet.
Det gick inga pendeltåg från Spånga och det skulle ta över två timmar att ta mig till jobbet enkelväg.

Igår träffade jag S. Det hade kommit brev till mig trots att jag adressändrade för två månader sen.
Usch vad jobbigt det var!
Tårar från båda, bitterljuvt och sorgligt.
Han hade hört av sig någon dag innan och skickat x antal sms som jag svarade på och det raserade allt.
Jag sa till honom igår att han inte fick skicka sådana sms till mig. Att det inte tjänar någonting och att det bara blir värre.
Det finns ju anledningar till att man inte kan träffas när man relativt nyligen gjort slut.
Särskilt när det finns så mycket känslor kvar.

Jag är fortfarande sårad över att jag inte räckte till. Alla försök man gjorde var förgäves. Och nu måste jag försöka gå vidare.

Två av mina vänner är gravida och jag är genuint lycklig för deras skull. Och det känns skönt. Hade jag och S fortfarande varit tillsammans hade jag någonstans grämt mig över att jag inte kan bli gravid, att vi inte kan få barn

Men som jag har skrivit och sagt förut. Man kan vara en familj utan barn. Att få barn ska inte vara det primära i en relation.
Men det är också mina tankar och mina känslor.
Och förhoppningsvis så träffar jag någon som delar de tankar och känslor med mig.

Nu fortsätter fredagsmyset med godis och slösurfande och Bonita liggandes bredvid mig.

Bye

Ledig helg

Äntligen har jag en ledig helg framför mig. Sen jag kom tillbaka från semestern har jag jobbat varje lördag., visserligen är det inte hela dagar men pendlandet på veckodagarna börjar ta ut sin rätt. Det är 12h om dagen totalt. Jag åker hemifrån 7:20 och kommer hem tidigast 19:30.
Det börjar kännas och jag har insett att det inte kommer att hålla i längden.
Vilket är synd för jag trivs på jobbet.

Annars flyter livet på, jag gör inte så mycket förutom att jobba, äta och sova.

S är utomlands med hela familjen så det har varit riskfritt för mig att vistas i mina gamla kvarter.
Jag åkte till min före detta granne i måndags för att hämta hem min cykel, blev bjuden på middag och hade en trevlig pratstund. Sen cyklade jag över till ett par vänner och sov kvar där.
Dagen efter cyklade jag till jobbet.
Det kändes rätt lyxigt.

Nu står den i förrådet och kommer förmodligen bli kvar till nästa år.

Imorgon ska jag golfa. Jag har aldrig tidigare bokat in mig i en boll med människor som jag inte känner.
Men jag måste verkligen utnyttja mitt medlemskap som jag ändå betalat för och säsongen börjar närma sig sitt slut.

På söndag blir det golf med en kompis som aldrig spelat. Vi ska till en pay and play bana, det ska bli spännande.

Bye

En sådan dag

Det finns ett gammalt talesätt "ojos que no ven corazon que no siente" Och oj vad det stämmer!
När man ses så väller allt över en. Vare sig man vill eller inte.
Idag var en sådan dag. Jag hade lite ärenden i stan och skulle sen åka till mitt jobb. Jag tog med mig golfklubborna för att passa på att träna på 9-hålsbanan. När jag var på väg till jobbet hörde min gamla granne av sig och bjöd på fika. Så jag åkte dit, och vem står inte på gatan om inte mitt ex.
Mitt ex, det är ju inte klokt egentligen.
Han kom förbi efter ett tag när vi satt på baksidan och satte sig och prata lite.
Och jag pratade, och allt var ett skådespel.
Någonstans ville jag att vi skulle prata mer, bara han och jag och jag antar att han också ville det. Men varför egentligen? För att bli mer ledsna? För att känna oss lättade? För att minnas hur det var förr?

Jag åkte sen till golfklubben och spelade nio hål. Och åkte sen hela vägen hem, med en liten sorg i hjärtat.
Jag kan inte hjälpa att jag fortfarande bryr mig om honom. Undrar om han är ledsen, hur han har det. Påminns han om allt i vårt gamla hem?

Och det är så konstigt för jag borde vara arg, besviken med mera. Men istället bryr jag mig.
Allt är så bitterljuvt och jag kan inte sluta undra om vi hade haft en chans. Om jag hade stannat upp och sagt; stopp! Jag orkar inte med de här behandlingar, det är inte värt att försöka skaffa barn för jag kanske inte vill det. Det kanske inte är meningen men kan du och jag vara tillsammans ändå?

Men det är jag i ett nötskal.
Jag känner en massa först och tänker sen.

Bye